nellapictures

En stor fator i detta skiftandet är för det första snön, inte nog med att den får temperaturen att sjunka till - 25 grader! Så täcker den allt vacker, ger en illusion av att det är ljust. Men ops blev klockan är fyra och allt blev mörkt igen. Den täcker framför allt alla aktiviteter man kan tänka sig att göra på landet, alla lukter som underbart väcker lycka i mig och alla underbara fucking blommor som jag älskar att skämma bort.

Inför den fallande dommen att hela skiten ska säljas faller löjligt nog lite tårar. Inte nog att jag har spenderat min uppväxt lekandes där med stenen Rosa (som är en drake), nästan drunkat för min envishet att vara som mina storesystrar, läst ofanltligt mycket fantasy böcker medans jag mystiskt har kollat in i skogen och på åkern vakandes på ett tecken.. I still want to bealive.

Nu när jag kommer dit möts jag av en enorm trötthet. Pensionens ände där min mormor och morfar krampar vid mållinjen och skriker I'M TO OLD FOR THIS SHIT! Ja fast dom skriker det inte utan mer hostar det. Och lite mer på svenska eftersom dom inte kan engelska.

Men iaf all glans är borta, och kommer nog vara det tills den dan vi säljer det. Och den dan tänker jag antingen sitte hemma kolla på Lejonkungen med en fet jävla chockladkaka medans jag smyger ner lite av mammas wisky i mitt kaffe eller så tänker jag beställa flygbiljetter till Ryssland (fråga mig inte varför men det känns logiskt) Någon smart person kanske märker att jag är lite depp och nostalgisk samtidigt.. Andra personer kanske tycker som jag, att jag borde skaffa ett jobb baserat på att gnälla. Dvs FILMKRITIKER!

Oh Petronella vad duktig du har varit som jobbat med proktiekt arbetet, lyckats bolla upp alla ämnen och på det filmer som ska klippas klart medans du mammigt håller koll på dina team medlemmar.
Nej det har inte funkat.
Varför, du har egentligen inte haft mycket och göra.
Nej kära undermedvetna person som ställer retoriska frågor. Mina rutiner har flugit iväg till en solstrand där den röker hash och stirrar på urflippade solnedgångar.

Mitt liv har raserat sakta men säkert. Inte till en gräns då jag har blivit deprimerad. Utan jag har mer levt som en deprimerad människa.
En mystiskt handikapp att uppenbarat i min hjärna som har stoppat alla produktiva aktiviteter.
Detta har gått så långt att jag i en månad har sovit i en halvbäddad säng. För att jag inte haft någon som helst viljekraft att bädda klart den. Vilket är mystiskt när mängden av tid brukar vara hyfsad låg när det gäller bädning av sängar.
Jag har omringat mig med halvfärdiga prokitekt som har sugit livskraften ur mig. Detta har resulterat till att min livs lust kommer ifrån snabbkaffe och hembakad kladdkaka med hasselnötter i. 

Nu är jag iaf tillbaka på ruta ett! Grabbar och Brudar, jag har en helbäddad säng. Hyffsad kontroll över mitt rum. Mer ikapp med mina studier. Och peppar peppar ta i trä, skönt omedveten om min framtid.

När jag påbörjade mina första år i skolans in-skrämda värld förundrades jag över alla små bokstäver som på ett underligt och magiskt sätt har varit en gåta för mig. (kallas för dyxlexi för andra)

Dom har hållit kunskap inom sig, som efter ett tag har snirklat sig fram till min nu sönder supna hjärnsubstans.

Kunskap har givit mig prestations ångest, utbrändhet, lycka, mod och kreativitet.

Med kulturamas guppiga vägar på min nacke har denna kunskap lett mig fram till ett tomt papper.

Detta papper är inte ett vanligt 'tomt men fyllt med plats för nya ord' papper.

Detta papper har blivit polerade till plast.

Efter att har prickat in alla dåliga lärare som jobbar på kulturamas och kramat ihop dom till en rund boll. kastat in denna runda boll i mitt ytterst korta schema. Har mitt fina vita vanliga trä papper polerats till plast.

I min hjärnas epok, där detta 'polerade plast pappret' finns, existerar inte moderna whiteboard pennor

Jag är fast med en slank gås penna med torkat bläck. När jag med stor möda har lyckats få ner några enstaka ord på detta 'polerade plast papper' ska jag sedan ta det till banken. (det är där jag har all onödig fakta) Men på vägen, som är en trevlig vår väg. Dom är de finaste vägarna, iaf i min hjärnsubstans, kan det trots det ofta fina vädret börja regna ibland.

När detta 'med enstaka ord fyllda polerade plast pappret' blir blött, rinner allt ner i en liten klumpartad bläck pöl på mina ny tvättade sneakers. Mitt känslomässiga tillstånd sjunker då ner till noll, och jag vill då ha chocklad, även fast det inte är den tiden i månaden.

Kommer jag döma mig själv? Nej, inget i denna värld kan faktiskt stå emot erfarenhet. Och jag som många andra hopplösa poeter (dvs alkoliserade "livs njutare") går jag i världen universitet. Och jag dricker min halvfulla vinglas fyllt av eh va fan. Det jag egentligen vill säga att jag hatar skolsystemet.

Gud vad min höft ser otroligt breda ut.

Strax efter denna tanke blev jag plötsligt arg för jag hade sänkt mig ned till denna tanke. När jag tänkte efter på att jag blev arg, blev jag faktiskt arg på att jag blev arg. Varför får inte jag ha denna tanke det är faktiskt ett faktum att vinkeln på bilden är inte så "snäll" för mina kurvor och byxorna har ett mönster som hjälper mina lår att se "tjocka" ut. Sen blev jag ännu mer arg för att jag var arg på att jag var arg. För all denna ilska har föds från stereotypa objektifieringen av kvinnor. Och Jag var arg på att jag var arg för objektifieringen, varför var jag arg? Jo för att det känns som om det arga i mig bara gör världen mer arg. Ingen kommer sluta för att jag är arg, det är det jag försöker säga. Men sen funderade jag på hur man verkligen ska ändra på objefikteringen så att jag får ha dessa tankar utan att blir arg. 

Jag kom inte på någon bra lösning.

Så jag blev arg, för att sedan bli lite ledsen för att jag var så arg hela tiden.