Pokémon en generations sak
Jag sitter i min skolkorridor i väntan på min högst karismatiska och inspirerande lärare. Helt plötsligt sätter Nadine på Pokémons intro trudelutt. Pokémon kom till Sverige, enligt wikipedia, under andra halvan av 90 talet. Så 92a som jag är var jag väldigt ung. I mina yngre dar, som jag kallar dom trots att jag är 17 var jag väldigt influerad av mina syrror. Eller nej det var ett fel aktigt uttryck. Jag menar besatt av vad de tyckte och sa. Det var nog i grunden ett desperat försök att inte bli stämplat som liten och omogen.
Då var en av dessa saker handla om just Pokémon. Pokémon ansågs i mitt hem ocoolt, störande och barnsligt. Jag har därefter behållt ett stort avstånd mellan mig och denna färgsprakande serie med tillbehör av samtalsämnen och små figurer.
Det här är bara en av fler saker som min generation älskade som jag sa nej till för att vara mer lik mina idoler. Nu på mina inom stora citat tecken äldre dagar har jag en stor ångest inför detta. Jag har börjat tillhöra en mellan generation som inte vågat erkänna dens tid. Och detta har satt sina spår på mig. Än idag får jag kväljningar av saker ”jag bara måste göra.” Jag har alltid försökt stå emot dessa företeelser och när jag misslyckats straffar jag mig själv med hatiska tankar. Det gör att jag inte tillhör gemensamheten av den alldagliga 92an. Detta föklaras bäst i denna mening. It's a sad story. Amen.
