nellapictures

Den fruktande känslan av stickande verk blommar upp i min hals. Svordomar ekar i mitt förgyllda rum. Jag fruktar att jag har blivit träffad av en förgiftad pil… Fuck… Dagen fortsätter med en ökad storlek av mina hals kuddar. Jag känner att min längtar efter min mjuka gömma ökar. Två järnklubbor trycker på mina tinningar. Jag e sjuk igen…. I BLAME YOU GOD!

Jag och Filippa hade kramaktiga anfall av denna mitt i natten.

Här är några av de bästa skällsorden i världen enligt mig.


Styltbralla, trång kaka - Kjell

Hundhedning, Ärkemicklar, Avedonk - Ronja Rövardotter

Men du är en - Evelina

Min syster har länge nu plågat mig med ett inlägg om sig själv. Och jag har länge velat släcka hennes törst men jag har haft motstånd i mitt medvetande. Men nu är jag redo att släppa kontrollen och skriva om min kära syster Bettina.

Jag och Bettina är väldigt lika varandra… Personlighets mässigt. Vi har liknande kroppsspråk, med det menar jag är att vi båda är extremt flummiga och tar varje tillfälle till fånga när vi kan vara roliga.

Jag brukar sno hennes roliga citat, citat som t ex I’m so French oh! Men jag tror allt att hon snor mina meningar också fast hon skulle nog aldrig erkänna det.. Eller!? Jag måste bara säga att trots att hon är bäst på roliga meningar är jag bäst på danser. Såere bara! Regeln kommer ifrån karma själv.

Men tillbaka till Bettina. Hon är en otrolig explosiv människa. Man kan åka på världen berg och dalbana under en dag med henne. Men vad jag uppskattar som den äldre Bettina också har är en lugn och sansad person som kan ge en råd och stöd. Dessutom kan hon ta ansvar på ett sätt som Bettina 18 inte kunde. Hon kan se den stora bilden på ett annat sätt.

Längtar tills jag ska till Irland!!!

POSER!

Jag fick reda på av min kära vän Frida att vårt studiebidrag på 1050 kr ska höjas med 350kr till nästa termin. Vilket betyder att vi kommer att få 1400kr. För mig personligen är detta bara positivt. Vem vill inte få 300 spänn extra i månaden. Men när jag ger lite extra tanke på denna punkt känns det inte som en bra timing med vår brist på pengar och nedskärningar på omöjliga ställen bl a skolan.

Jag är inför ett dilemma och jag gillar det inte.  

Jag vill bara ta upp lite kort att jag har väldigt trovärdiga drömmar ibland som jag tror är sanna. T.ex. förut så trodde jag under flera månader att jag skulle bli kidnappad. Så i min skönhetssömn klädde jag på mig kläder. Bara för att om jag blev fångad skulle jag inte stå där i min barhet och skämmas! Men iaf tillbaka till avd jag ville komma fram till. Denna natt hände nått liknande. Jag frågade Olle om han var 91 alltså ett år äldre än mig. Senare sa jag förlåt, nästan lika mycket sovande som innan. Skumt. Jag tycker att det är ytterst skumt.

Gissa vilken som är min personlighet

 Nadines tankar om slutet ökade för varje gång klockan slog. Solen hade gått till söms länge sedan. Hon undrade varför han fortfarande var där.

-          Vad heter du?

-          Nadine.

Hon bestämde redan innan han började prata att alla hennes svar skulle va korta och tomma.

-          Jag heter Edgar.

Han ögon var mörkare än natten. Han var hennes ideal. Hennes konung. Muren blev mindre när han log. Han hade kommit ur mörkret som en riddare. Hennes egna, som hade varit en skugga i hela hennes liv. Hon måste säga nått, han får inte gå.

-          Jag känner mig så ensam.

-          Fast jag är ju här.

-          Men du är ju också ensam.

Svaret kom automatiskt tänk om han blev arg.

-          Vi kan vara ensamma tillsammans.

-          Du är det finaste jag har sätt. Han små skrattade åt svaret. Men hon fann inget hån i det.

-          Berätta hur du hamna här.

-          Ensamhet…

-          Var är dina föräldrar?

-          Sover.

-          Jag menade i ditt liv.

-          Dom försöker väll.

-          Är det bristen på vänner?

-          Kan man säga…

-          Hur gammal är du?

-          Sexton. Snart sjutton…

Hans stirrade in i henne. Hans ögon flickade. Från ett öga till ett annat.

-          Ta det från en som vet, alla är egoistiska idioter i er ålder. Dom bryr sig egentligen. Bit ihop i ett tag till.

-          Jag hade önskad att nån skulle vara egoistisk emot mig.

-          Shit e det så illa. Här jag kan va din vän.

Han tog hennes arm. Hon kände hur hela kroppen värmdes upp och bubblade till. Precis som hona hade föreställt sig. Han skrev numret sakta. Eller det var sakta för henne. Det kändes som en evighet. Slomotion. Lycka. Han följde henne till hennes dörr. Han kysste hennes kind och försvann tillbaka in i mörkret.

Jag sitter i min skolkorridor i väntan på min högst karismatiska och inspirerande lärare. Helt plötsligt sätter Nadine på Pokémons intro trudelutt. Pokémon kom till Sverige, enligt wikipedia, under andra halvan av 90 talet. Så  92a som jag är var jag väldigt ung. I mina yngre dar, som jag kallar dom trots att jag är 17 var jag väldigt influerad av mina syrror. Eller nej det var ett fel aktigt uttryck. Jag menar besatt av vad de tyckte och sa. Det var nog i grunden ett desperat försök att inte bli stämplat som liten och omogen.

Då var en av dessa saker handla om just Pokémon. Pokémon ansågs i mitt hem ocoolt, störande och barnsligt. Jag har därefter behållt ett stort avstånd mellan mig och denna färgsprakande serie med tillbehör av samtalsämnen och små figurer.

Det här är bara en av fler saker som min generation älskade som jag sa nej till för att vara mer lik mina idoler. Nu på mina inom stora citat tecken äldre dagar har jag en stor ångest inför detta. Jag har börjat tillhöra en mellan generation som inte vågat erkänna dens tid. Och detta har satt sina spår på mig. Än idag får jag kväljningar av saker ”jag bara måste göra.” Jag har alltid försökt stå emot dessa företeelser och när jag misslyckats straffar jag mig själv med hatiska tankar. Det gör att jag inte tillhör gemensamheten av den alldagliga 92an. Detta föklaras bäst i denna mening. It's a sad story. Amen.