nellapictures

 Nadines tankar om slutet ökade för varje gång klockan slog. Solen hade gått till söms länge sedan. Hon undrade varför han fortfarande var där.

-          Vad heter du?

-          Nadine.

Hon bestämde redan innan han började prata att alla hennes svar skulle va korta och tomma.

-          Jag heter Edgar.

Han ögon var mörkare än natten. Han var hennes ideal. Hennes konung. Muren blev mindre när han log. Han hade kommit ur mörkret som en riddare. Hennes egna, som hade varit en skugga i hela hennes liv. Hon måste säga nått, han får inte gå.

-          Jag känner mig så ensam.

-          Fast jag är ju här.

-          Men du är ju också ensam.

Svaret kom automatiskt tänk om han blev arg.

-          Vi kan vara ensamma tillsammans.

-          Du är det finaste jag har sätt. Han små skrattade åt svaret. Men hon fann inget hån i det.

-          Berätta hur du hamna här.

-          Ensamhet…

-          Var är dina föräldrar?

-          Sover.

-          Jag menade i ditt liv.

-          Dom försöker väll.

-          Är det bristen på vänner?

-          Kan man säga…

-          Hur gammal är du?

-          Sexton. Snart sjutton…

Hans stirrade in i henne. Hans ögon flickade. Från ett öga till ett annat.

-          Ta det från en som vet, alla är egoistiska idioter i er ålder. Dom bryr sig egentligen. Bit ihop i ett tag till.

-          Jag hade önskad att nån skulle vara egoistisk emot mig.

-          Shit e det så illa. Här jag kan va din vän.

Han tog hennes arm. Hon kände hur hela kroppen värmdes upp och bubblade till. Precis som hona hade föreställt sig. Han skrev numret sakta. Eller det var sakta för henne. Det kändes som en evighet. Slomotion. Lycka. Han följde henne till hennes dörr. Han kysste hennes kind och försvann tillbaka in i mörkret.